Historien om Lost N' Found

Lost & Found bildades 10 november, 1991 efter att alla haft ett musikaliskt uppehåll på så där en 20 år. Vi kom från olika musikaliska grunder som beskrivs under kuriosa nedan. Hur skulle detta låta kunde vi fråga oss.

Första repet i ladan 16 februari, 1992 på Torslanda gamla flygplats blev väl inte lyckat med medlemmar jag aldrig träffat samt feberförkylning på halsen. Vi kom dock igenom ”Proud Mary” efter ett visst mekande med durer och trassliga lånade instrument och PA-anläggning. Hur skulle detta sluta...

Lost & Founds start i hade följande sättning. Rolf Mattson trummor samt undertecknad på kompgitarr och sång, Hasse Andreasson sologitarr, Kjell Österlund på bas samt Stefan Tunhage keyboards. Hasse lämnade sedan bandet 1993 och vi fortsatte att köra med en gitarr istället då musiken vi körde lämpade sig väl för denna sättning.

Dock kände vi att en ytterligare gitarr skulle stärka upp så Niklas Andreasson började med oss i början på 1996. När Stefan fick andra intressen och lämnade bandet 1998 beslöt vi att köra vidare som gitarrgrupp och anpassade vår repertoar därefter. Niklas spelade med bandet fram till 2001 då han istället beslöt att jobba med studioinspelningar i bandet Nox med sina egna kompositioner.

Ove Sandin började hos oss och stannade till efter vår andra inspelning i studio Fabriken i april 2004.

Hans Persson ersatte Ove som gitarrist och sångare hösten 2004. Han stannade i bandet fram till 2010, då han for till Kina.

Kristina Ekström, sång och tvärflöjt,  började i bandet 2009 och var med fram till 2015.

Claes-Håkan Abrahamson, guitarr, var med i bandet 2010 - 2012.

     Numera består bandet endast av de tre orginalmedlemmarna.


Lite kuriosa

Musikhistoria från 60-talet av Lars-Erik och Rolf

Dock startar historien ännu tidigare… Allra första gången vi pratade om bandbildning var hösten 1965. Ingen av de potentiella medlemmarna kunde ett ackord på gitarr vid detta tillfälle men kan man väl alltid bilda band ändå eller hur?

Vi  börjar från början. The Sailmakers som vi skulle komma att kalla oss för fick gjort sin första repning i källaren på Flaggatan den 10 februari 1966. Sättningen var då Rolf Mattsson och Ronni Magnusson gitarr, Bert Svensson på bas samt undertecknad på sång, tamburin och munspel. Vi fick det förfärligt besvärligt med våra akustiska instrument då vi inte riktigt begrep att dom på något sätt skulle vara stämda i samma dur. Det blev ett kämpande i direkt motvind med brist på både kunskap om musik samt pengar till riktiga instrument. Hela våren blev en riktig ”mess”. Ronnie tyckte det blev för svårt med alla ackord som skulle läras in och slutade. Efter att ha provat några olika förmågor i bandet med mindre lyckade resultat tog vi så beslutet att jag, med hjälp av Rolf, skulle försöka lära mig spela gitarr. Jag inköpte an akustisk gitarr av märket EKO med smal hals och stålsträngar i västra nordstaden. En riktig mardröm för en nybörjare. Men skam den som ger sig. Rolf fick lärt mig tre ackord och med detta kände vi oss redo att köra på. Dock hade vi ett litet problem. Ett band måste ha en trummis. Dess bättre hade Rolf en klasskamrat som hette Åke Nilsson som hade ett trumset så det var bara att komma med.

Första repet i Oscar Fredrikskolans musiksal med hemmagjorda förstärkare och trummis slutade med ett riktigt brak. Hu vad vi tyckte det lät bra påhejade av musikläraren. Trots att takten inte hölls och stränginstrumenten inte hördes i trummornas dån. Det hade blivit den 21 maj 1966 och vi kände att vi hade en bit kvar till Marqee club.

Vi beslöt att sitta hemma och öva lite på egen hand över sommaren.

I augusti 1966 fick vi så en egen replokal i Majornas Fritidsgård på Chapmans torg genom Åkes kontakter. Riktiga Hagström tiowatts förstärkare hade inhandlats under sommaren, var sin, och nu var karriären utstakad. Elgitarr och bas köptes av grabbarna. Med hjälp utav en ett par år äldre kamrat som hette Ingemar Augustsson började vi så repa på allvar, varje lördag och söndag samt ibland på veckokvällarna. Min första begagnade tremickars Höfner elgitarr inköptes. Det började arta sig riktigt bra tyckte vi. Vi fick mycket support av ungdomsledarna så 19 november hade vi dit alla våra klasskamrater för fest och gig. Både vi och publiken tyckte det blev ganska lyckat med covers på Stones och Kinks verk. Opus 4 var bildat.

Så var det så dags för vårt första riktiga gig utanför replokalen. Det blev luciafest 12 december för tre klasser från Oscar Fredriksskolan och evenemanget hölls på Ärlegården vid Mariaplan. Påhejade av tjejer i luciadräkt blev detta faktisk en riktigt bra premiär med hyfsat. flyt. Nu kände vi att vi var på banan riktigt bra. När vi sedan spelade pausband ihop med rockbandet  ”Die Schönsten” i februari 1967 för hela Oscar Fredriksskolan i Wauxhalls lokaler på 1: a Långgatan blev det lite av ett genombrott för oss på det lokala planet.

När sedan Åke lämnade bandet och ersattes av trumgeniet Gunnar Landberg i april 1967 kände vi att detta blev helrätt. Och spelningarna runt om på fritidsgårdarna i Göteborg lät inte vänta på sig. Kraftigare utrustning kunde anskaffas. I november hade dock Gunnar tillfälligt fått andra intressen och lämnade bandet. Detta var tråkigt då vi hade ett visst flyt och även spelade husband på vår fritidsgård på varannanonsdagsdansen. En trummislös period som var rätt tråkig började. Vi provade lite olika förmågor men inget kändes särskilt bra.

Det var då vi fick lära oss begreppet omskolning. Rolf som till hit hade spelat kompgitarr köpte sig ett grönt trumset av märket Star. Jimi Hendrix och Cream hade seglat upp som våra nya idoler och kunde dom köra tre i sättningen så kunde väl vi? The General Election var bildat. Jag, Rolf och Bert öste på med förstärkarna och disten på max. Det blev helball så hela 1968 och början på 1969 präglades av denna typ utav musik. Det var väl på något gig det gick lite överstyr för oss annars rullade det på rätt bra med frekventa spelningar. Sedan drabbades stackars Bert och jag av att Rolf ville lämna bandet då andra intressen började göra sig gällande. Detta blev jättetråkigt för oss då man inte kan göra särskilt mycket på två i ett band. En ny period med trummistester utan framgång startades igen. Skall vi ge upp hela skiten frågade vi oss?

Som gubben ur lådan dök då plötsligt vår gamle kollega och trummisgeni Gunnar Landberg upp i april 1969 och frågade om han kunde få komma med oss igen. Vi blev ju självklart helförtjusta. Som inte detta var nog dök ytterligare en spelare upp på scenen. Bosse Andersson fick vi kontakt med genom tidigare nämnda ledare och han var mycket ivrig att också få komma med i bandet. Bosse var en synnerligen kompetent gitarrist och sångare så efter ett par provrepetitioner så var han också med. Graham Crackers var med detta bildat i maj 1969.

En riktigt spännande resa väntade oss nu.

Hösten 1969 präglades av fler gig runt om i Göteborg. Många ville nu hänga med varför det inte var svårt att få Odd Andersson att boka våra gig så vi mer kunde koncentrera oss på musiken. Det gick faktiskt bra var vi än kom men vi kände trots allt att vi kunde bli lite bättre vokalt sett. Varför inte ta in en tjej i bandet? Denna konstilation var inte så vanlig vid denna tid och vi tyckte mer och mer om idén. Margret Olsson som vi känt sedan tidigare var inte svårövertalad så efter ett par provrepititioner i december 1969 så kom Margret med i bandet. Vi anpassade vår stil och repertoar efter detta värv till rock med vissa soulinfluenser

I februari anordnades en rockbandstävling i Borås och Odd anmälde oss. Jag tänkte väl inte så mycket på det men vi tyckte väl i alla fall att det kunde vara värt ett försök. Låtvalet gjordes och vi kände oss rätt vassa när vi åkte iväg i vår Volkswagenbuss en kall februari- lördagsmorgon 1970 med vattkoppsskorporna kvar på kroppen.

Vi rev av våra låtar som första band med start redan klockan 10:30 och kände väl att vi kunde ha gjort det lite bättre. Vi vågade inte lyssna på våra konkurrenter utan lämnade arenan. Ett visst intryck gjorde vi tydligen på juryn då vi faktiskt vann deltävlingen och gick till final i Boråsparken senare på kvällen. En final där vi också vann och på så sätt kvalificerade oss direkt till semifinal i GT:s popbandstävling som gick på Spooky Pop-In Club på Liseberg under ett par veckor i mars. Det var hu så nervöst att trava upp bakom ridån som strax skulle upp lyssnande på discodunket och vänta på spotlighten som snart skulle på. Giget gick över förväntan och man tyckte även där att vi var bäst och vi gick vidare till finalen som skulle hållas i april. Bild och reportage i GT.

Det blev till och med så lyckat att vi i mellantiden fick två gig på Spooky och där vi kände oss lite stolta efter att jag mottagit det faktiskt ganska hyggliga gaget ur Anders Töpels hand. Hur gick det på finalen då?

Faktiskt riktigt bra fastän vi inte vann. När vi rev av ”River deep – mountin high” så tyckte jag nog själv att det lät så bra att vi kunde ha en viss chans att vinna även nu.

Dock ville vår lokalkonkurrent ”Ice-Ceam” annorlunda och med deras version av Elinor Rigby blev dom efter min mening rättvisa vinnare. Det kändes hårt men sånt ar livet. Lite av luften gick väl ur oss här och tyvärr började det kännas mer och mer svårt med motivationen i replokalen. Giget på Liseberg 20 april, 1970 blev därför Graham-Crackers allra sista spelning tillsammans.


Kjells musikhistorik, från 60-talet.

 Det hela började med att vi var ett par grabbar på 60-talet som var väldigt intresserade av elektronik. Från att börja med att bygga kristallmottagare fortsatte vi med att bygga rörförstärkare men även hemmagjorda eko-maskiner (med hjälp av fjädersystem och senare bandspelare). För att få användning för vår ”elektriska kreativitet” bildade vi ett rockband. Vi byggde även våra egna instrument genom att köpa färdiga Höffner-halsar, som kompletterades med en utsågad planka, mikrofoner och volymkontroll.

Från början kallade vi oss The Valiants och spelade uteslutande instrumental musik typ Shadows och Spotnics. Vi insåg snart att vi behövde en sångare för att kunna gå vidare.

Efter ett tag i en villa i Örgryte och senare Burås ungdomsgård (flera kända Göteborgsband har övat här!), började vi träna i Mölnlycke (strax söder om Göteborg), ofta inför en entusiastisk publik. Vi blev till slut Mölnlyckes eget ”The Beatles” och spelade på skoldanser i Mölnlycke och även på ”Blåbärskullen”.  Vi bytte i denna veva namnet till The Rootes. Den intresserade läsaren kan läsa om oss i boken ”60-talspop i Göteborg” av Hans Sidén .
Gruppen splittrades efter ett tag varvid jag valde att satsa på fortsatta studier inom området elteknik. Den konstellationen vi hade på 60-talet har aldrig återuppstått, men delar av The Rootes spelar i ett annat band, The Sounds som numera heter The Gunners.

Mitt stora intresse ligger inom teknik och musik – jag gillar att uppfinna och komponera!



Valid XHTML 1.0 StrictValid CSS!